gustavbergman.se

Det är sedan en liten tid tillbaka klart att Actic kommer att stötta mig i min satsning framöver. Actic är en av Sveriges ledande friskvårdskedjor, med ca 135 anläggningar i Sverige och övriga Norden.

För mig känns detta oerhört bra, eftersom Actics anläggning i Hammarby Sjöstad i flera år varit det självklara valet när det gäller gymträning för mig. Jag är en flitig besökare, och det känns väldigt bra att veta att jag i framtiden kommer att ha optimal möjlighet till träning och i Actic en väldigt stark samarbetspartner!

Läs mer om Actic på deras hemsida: www.actic.se

Fredagen började väldigt bra. Bestämt träff med Olle på gymet, tränade 90 minuter alternativ distans på förmiddagen med inte bara Olle som sällskap, utan också Håkon Jarvis Westergård. Blev trött. Lunch med Olle på sushirestaurang i Hammarby Sjöstad. Eftermiddagsstyrka. Härligt. Fortsatte sedan med besök på Hammarby Behandlingscenter där det blev en lite negativt besked, men sedan bio med grabbarna och Anette på kvällen. Hamilton. Helt OK, med tanke på förväntningarna.

Men problemen började egentligen redan i onsdags. Eller ännu tidigare än så. Innan nyår upptäckte jag att jag hade en liten knöl på vänster knä. På knäskålen. Den var hård, och broskliknande, men gjorde inte ont. Konstigt, tänkte jag, men glömde sedan helt bort den. Tills i onsdags. Efter jag sprungit MSBN, och kommit hem, upptäckte jag att knölen hade växt. Och den var dessutom lite öm när jag klämde på den. Konstigt, tänkte jag igen, men glömde sedan helt bort den. Fina backintervaller på torsdag kväll. Efter jag kommit hem upptäckte jag att knölen växt ytterligare, och var ännu lite ömmare. Konstigt, tänkte jag igen, men glömde sedan helt bort den. Det gjorde ju inte ont när jag sprang. Vad kan det egentligen vara för fel?

Åter till fredagen, där jag under dagen märkte att knölen svällde kontinuerligt, och dessutom blev mer och mer öm. Bokad tid på HBC, och snabba ryck, var där 3 timmar senare. Facit blev en inflammerad slemsäck. Jaha. Troligtvis har jag slagit i någon gång, och fått en liten blödning, som sedan vidareutvecklats till en inflammation.

Hur farligt är det här då? Kommer jag att vara skadad hela våren? Näärå. Inga problem. Smörjer med voltaren, vilar lite extra några dagar, och aktar mig noga från att slå i knät. Ska nog vara fit for fight igen om några dagar.

Har förövrigt börjat skolan igen idag. Kul! Har Percy Nilegård som lärare. Skön kille. Blir några roliga veckor. Over and out.

Det blev facit efter 6 dagar i Lövåsen med familjen. Skönt att äntligen komma till snön! Den fina orienteringsvinter som är i Stockholm tillfredsställer inte  alla mina behov, utan det har kliat i fingrarna. Nästan så att jag plockat fram skidorna och vallat, bara för att känna känslan.

Känslan av att snöra på sig pjäxorna. Snön som knarrar i stavisättningen. Och kanske till och med under skidorna. Att hoppstaka på myrarna. Hålla ut diagonalen i de värsta uppförsbackarna trots att alla andra måste saxa.

Det bjuder inte Stockholmsvintern på i år… Så därför var jag extra sugen på att jaga kilometrar uppe i fjällen. Jag åkte upp med familjen i söndags, och har sedan dess inte gjort annat än att skida, äta och sova. Och så har jag läst lite. Veckan har mest bjudit på distansträning ner mot Gröveldalen och bland fjällbjörkarna mot norska gränsen. Jag har också passerat gränsen 4 gånger under de här dagarna, men jag penetrerade inte det norska landskapet med mer än några meter varje gång.

Eftersom dagarna är så korta nu, och eftersom jag inte är så snabb på att gå upp  på morgonen, så har pannlampan använts flitigt. Det är en speciell känsla att åka i sin lilla bubbla när det är kolmörkt runtomkring. Några kvällar var det dessutom månsken, vilket inte försämrade upplevelsen.

244 km som sagt. Nöjd med det resultatet. Avsutar med två fina bilder:

Nedför backen:

Glad och nöjd efter sista passet med frost i skägget!

Jag börjar den här nyheten med att säga som David Andersson gör i varje nyhet på sin hemsida: Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade sidan. Vinterträningen går bra, och jag tränar hårt och mycket, jämfört med tidigare. Ingen snö i Stockholm så långt ögat kan se, vilket gör mig aningen kluven. Bra möjligheter till orienteringsträning, men jag längtar efter skidåkningen… Lyckligtvis åker jag med familjen till fjälls på söndag för en veckas skidåkning, och då blir det förhoppningsviss en del mil i kroppen. 2011 är snart slut, och jag tänker att det är dags att summera året i lite punkter.

Årets lopp:
Svår bedömning, men jag tror att det bästa loppet var långdistansen på NOJM i våras, där NOC skulle ha avgjorts om det inte förra hösten beslutats att läggas på is. Loppet var hur som helst riktigt bra:

Årets bom:
Det finns några att välja mellan, men det som sticker ut mest är definitivt kontroll 16 på Norges  och Frankrikes VM-tester, som jag sprang i efterhand:

En riktigt fin bom. Det gick ganska många minuter inne ringen. Inte världens lättaste terräng att läsa in sig i. Extra intressant blir det när man jämför med Thierrys bom på samma kontroll:

Årets bana:
Enkelt val. IKHP:s elitserielångdistans  från i våras. Tuff terräng, och en riktigt bra bana med många bra vägvalssträckor, och inga kompromisser med varvning eller sådant. Utan bara en riktigt tuff långdistans!

Årets terräng:
Återigen ett svårt val. Men det landar nog ändå i Norge, och på Midnattssolgaloppen etapp 2, strax söder om Tromsø. Riktigt fina fjällmossar:

Årets vägval:
Kontroll 10- 11 på lång-SM i september. Skönt vägval! Hade inte riktigt flyt i skogen, och bestämde mig för att trycka runt. Energisparande, och dessutom inte dåligt heller. Ett bra beslut, med tanke på att energidepåerna tog slut. Det hade de nog gjort ännu tidigare om jag sprungit rakt på.

Årets träningspass:

Årets längsta pass både i längd och tid är given. Vasaloppet. Sjukt kul och utmanande!

Årets orienteringspass:
I väldigt tuff konkurrens blir det det ett besök i Tyresta nationalpark i våras som sticker ut lite extra. Härlig terräng, som är i princip jungfrulig för orientering.

Årets naturupplevelse:
Utan konkurrens långsträcksträningen i Åre i somras. Läs mer här!

Årets nordligaste:
Etapp 3 på Midnattsolgaloppen i juli. 

Årets sydligaste:
Sprintträningen i Rom i augusti. 

Årets expertkommentatorsduo:
Helena Jansson och Anders Gärderud.

”Av de svenska löparna är det ju Gustav Bergman som överraskat hittils. Man hade ju kanske trott lite mer på Erik Rost till exempel, eller Jonas Leandersson, men det blev Gustav Bergman som tog sig till semifial. Faktiskt.”
”Det är väldigt häftigt att se. De här unga killarna nu, de tar verkligen för sig. Och det är verkligen en ny generation på framgång.”

Kul att lyssna på, gång efter gång.

Så det var väl det. 2012, here I come!

I helgen var det Smålandskavlen, vilket alltid är roligt. Jag har de senaste åren sprungit nattsträcka, men i år var det sista som gällde. Riktigt kul med sista, och speciellt eftersom vi hade ett väldigt inspirerande lag. Kanske inte styrkemässigt, men åldersmässigt. Jag vår ålderman i laget, som hade en snittålder på 19,2 år. Tyvärr gjorde väl ingen i laget någon kanoninsats, men vi sprang runt utan att skämma ut oss och hade väldigt roligt, som man alltid har på smålle. Karta. Resultat.

Jag var under mitt lopp relativt hämmad av de ryggproblem som dök upp i slutet av förra veckan efter att jag försökt skola in mig på hårt underlag inför vintern… Det blev några dagar med pensionärsrygg, men det är under kontroll, och är nu i princip borta, delvis tack vare lite behandling av Micke Matton-Jernberg som jag träffade idag. Vi hade också en väldigt givande diskussion om min styrketräning, som jag tror kommer att lyfta någon nivå under vintern!

Appropå det så är ju träningsåret avslutat, och 2012 kommer att bli mycket spännande!  Träningen kommer inte se riktigt likadan ut som tidigare, utan jag kommer att ha en ny tränare som hjälp med löpträningen, nämligen den gamle världsmästaren, tillika nuvarande klubbkamraten, Allan Mogenssen. Det kommer att bli superbra!

Sedan sist har det förutom ett tillskott på tränarfronten hänt en del andra omvälvande saker. Anettes lillebror Johan, som på Daladubbeln för 2 år fick rejäla hjärtproblem (något som han haft medfött, men försvann, och sedan blossade upp igen…), och har haft 2 jobbiga år, med installerad hjärtpump och pacemaker och en himla massa jobb, fick för exakt en vecka sedan ett nytt hjärta.

Han fick besked att det fanns en donator kl 5 på morgonen, och 15 timmar senare hade han, efter 10 timmar operation, ett nytt hjärta. Nu ligger han på Universitetssjukhuset i Lund och återhämtar sig från operationen. Han är piggare än vad alla hade vågat hoppas, men nu kommer en jobbig tid där det finns risk för att immunförsvaret angriper det främmande hjärtat. Hur som helst verkar allt gå bra nu, och snart kommer han att vara helt återställd och kunna leva ett helt normalt liv.

Allt annat känns såklart bara som petitesser i förhållande till det här, men eftersom allt verkar gå bra för Johan så återvänder jag till petitesserna ett ögonblick. Pluggandet går stabilt, och jag fixar också lite med banorna till Stockholm Rogaining (http://stockholmrogaining.se/) om två veckor. Det kommer bli skitbra, och jag är rejält avundsjuk på de som ska springa… Jag har dessutom inhandlat Born to Run, som jag tänkte läsa snarast, och Lilian har varnat mig för att man blir sjukt sugen på ultralöpning av att läsa den. Och eftersom jag redan är sjukt sugen så undrar jag om det kanske inte blir något Mountain Marathon eller fjällorientering för mig nästa år…

I övrigt så diggar jag Kele Okerekes senaste album. Extremt bra. Nästan ännu bättre som soloartist än som sångare i Bloc Party, och det säger mycket! Här är två YouTube-favoriter:

Helgen har gått  i sportens tecken. Det gör det visserligen oftast, men den här helgen var det extra mycket. Sport och backträning.

Om fredag eftermiddag får räknas till helgen, så började backträningen där, med två gånger uppför Hammarbybacken (lite lugnt) på väg till gymet. Lördagen började sedan med ytterligare backträning, ett utmärkt pass, som bestod av 3 sprintintervaller och tre backintervaller i just Hammarbybacken. Karta 1, 2 & 3.

På eftermiddagen började sporthelgen, och det oerhört viktiga och spännande mötet mellan Bajen och Ängelholm, samt det lika viktiga mötet mellan Jönköping Södra och Sundsvall. Det var som upplagt för dramatik, och eftersom J Södra ledde mot Sundsvall var Hammarby piskat att vinna mot Ängelholm för att undvika kval till division 1 (ve och fasa!). Jag satt som på nålar i 95 minuter, och kastades mellan hopp och förtvivlan. Jag låg i TV-soffan, jag låg på golvet, jag hoppade i soffan, jag stod upp, jag slog kullerbyttor och allt vad man kan göra när man är så nervös. Men så satte Sebastian Bojassén 1-0 med matchens sista spark, och gissa om jag var lika glad som högen med hammarbyare på planen nere i Skåne…

Kvällen avslutades sedan med Juventus-Genoa, innan det 10 timmar senare var dags för helgens höjdpunkt nummer 2 (efter Hammarby, såklart), nämligen finalen i Rugby-VM. En fantastiskt rolig sport, Rugby. Stenhårt, extremt taktiskt, fysiskt och tekniskt, men samtidigt helt gentlemannamässig. Alla respekterar varandra. Jag kunde inte låta bli att heja lite på All Blacks, men Frankrike bet ifrån bra. Spännande slutminuter i alla fall! Direkt efter  det var det långpass som stod på programmet, och en del av det förlades självklart i backe, men inte Hammarbybacken den här gången, utan Högdalstoppen. Karta 1. Här var det snabba ryck som gällde, för snart var det ju dags för höjdpunkt nummer 3: Manchesterderby i Premier League. En fantastisk stämning som alltid, och jag fick se City fullständigt köra över United. Man kan inte vara annat än imponerad.

Det har ju blivit lite lite orientering, så jag plockade fram en gammal TV-favorit, och tittade på GPS-tracking från [ECHT BIO.]-OL-Grand Prix (schweiziska motsvarigheten till Elitserien (eller Silva League som det numera heter)), innan kvällen avslutades med Bologna-Lazio. Härligt.

Helgens 25manna blev riktigt bra. Jag kände mig lite seg efter alla läger när jag kom hem i onsdags kväll, och hade inte direkt ägnat 25manna så mycket tanke. Men det är en väldigt rolig tävling, och det är dessutom den stafetten som Ravinen har mest slagkraftigt lag i. Därför började jag på lördagen tagga till ordentligt.

Löparna innan mig (jag sprang 24:e) gjorde ett bra jobb. Generellt lite för mycket misstag i laget, men ändå helt OK. Om alla hade gjort näst intill perfekta lopp hade jag nog fått gå ut 7-8 minuter tidigare, och då hade det varit extremt bra. Nu fick jag istället gå ut på plats 20, tillsammans med OK Orion. Det visade sig vara riktigt bra, eftersom Oleksandr hade extremt mycket spring i benen. Han och jag skar som en varm kniv genom fältet (som vår UK Kjelle utryckte det). Eller, ja. Så mycket kanske vi inte skar, men fort gick det i alla fall. Och när Oleksandr gjorde ett litet misstag på slutet sprang jag rätt och var i mål några sekunder före honom, vilket gav mig sträckseger. Riktigt kul! Sträckresultat.

Charlotte Watson på sista gjorde ett riktigt bra lopp, men orkade tyvärr inte haka på Helena Jansson som gick ut ett 40-tal sekunder efter. Hon gjorde hur som helst ett bra lopp, och vi slutade på 15:e plats. Kalasbra! Karta.

25mannakorten blev lite som den blev. Jag tycker inte att det är jättespännande att springa medel i extremt stigrik sörmlandsterräng, där jag dessutom sprungit ut kartan dagen innan… Jag gjorde hur som helst ett helt OK lopp och slutade som 5:a i en riktigt stark H21-klass. Karta. Resultat.

Jag har varit inne i en hektisk period sedan SM. Först fick jag veta att jag inte skulle få springa världscuperna, någon som jag blev väldigt besviken över. Jag tycker att jag borde ha fått chansen att visa vad jag går för, och är säker på att jag skulle ha gjort bra ifrån mig. Nu blev det inte så, och istället utnyttjade jag den ofrivilligt världscupfria helgen till att åka med Anette till Dalarna och träna inför EM nästa år. Riktigt fin orientering, som stördes lite av en förkylning, men överlag ett bra läger på väldigt relevanta kartor.

Stafetträning 1
Lång- och medelträning 1, del 1
Lång- och medelträning 1, del 2
Lång- och medelträning 2
Sprintträning
Stafetträning 2

Efter den helgen var det raka spåret hem, packa om, och sedan iväg igen, den här gången till Schweiz för ett förberedande läger inför VM nästa år, med både det svenska och norska landslaget. Vi prövade på både Mittelland- och Juraterräng, och jag känner mig ganska säker på min orienteringsteknik i dessa två terränger. Mycket jobb finns så klart kvar att göra, men jag känner ändå att jag är i fas inför nästa år. Det blev mycket orientering, och så här i efterhand måste jag säga att det blev ett mycket lyckat läger!

Kartor från lägret:
Mittelland-intro
Welcome to Switzerland 1
Welcome to Switzerland 2
3 loops
Backe + Downhill
Sprint 1
Sprint 2
Routenwahl
Schweizer-OL
Nationaler-OL

Lägret fick ett lyckligt avslut också, eftersom jag fick reda på att jag skulle få springa Post Finance Sprint trots allt, eftersom jag låg topp 40 i värdscupen. Riktigt roligt, och jag gjorde ett fysiskt väldigt bra lopp på söndagen i La Chaux de Fonds. Karta. Jag hade farten för en plats runt 15, vilket är riktigt bra tycker jag. Tyvärr, tyvärr, hoppade jag över en kontroll. HELVETE! Inte roligt alls. Men jag tar med mig den positiva känslan jag hade under loppet och strax efter målgång till nästa år, för jag är verkligen att räkna med även på sprintdistansen. Och det kommer ni bli varse nästa år…

Och när vi ändå är inne på det här med sprint så passar det lägligt att nämna att jag efter världscupen var kvar några dagar på sprintläger i SOFT:s regi. 14 hårda sprintlopp på 4 dagar, stentufft program. Men väldigt roligt! Nu, strax hemkommen, skriker kroppen, och framför allt vaderna, av utmattning. Att stanna på sprintlägret var inget jag hade planerat, eftersom skolan skulle börja i måndags. Men när jag i förra veckan fick schemat så upptäckte jag att första lektionen var först på torsdagen, vilket öppnade upp för att jag skulle kunna stanna kvar. Fantastiskt kul, så klart.

Sprintkartor:
Sprint 1
3 sprinter: Ett, två och tre
Man-mot-man-fjärils-OL: Ett, två och tre
Knock-out-sprint: Heat 1, semifinal, B-final
Dubbelsprint: Ett och två
Lägermästerskap

Som sagt 14 sprintlopp på 4 dagar (om man räknar med världscupfinalen), varav 8 i maxfart och 6 i bara riktigt hög fart. Jag har tagit 137 sprintkontroller, och känner att jag utvecklats mycket och fått en rejäl dos erfarenhet av kontinental sprintorientering.

Lägret höll på att få en olyckligt slut för min del, med tanke på det strul med flygbiljetterna jag har haft. Eftersom jag hade räknat med att vara med på sprintlägret från början var jag tvungen att i ett sent skede boka flyg, och jag hittade ett till ett skäligt pris på kvällen, 3 timmar senare än de andra skulle flyga. Eftersom jag hade extra tid tillbringade jag eftermiddagen inne i Zürich tillsammans med Lilian som också skulle med ett sent flyg, och Michaela Hallqvist som skulle åka tåg hem. Trevligt och soligt, och så långt allt väl. Det var väl vid flygplatsen som strulet började: Min biljett gick inte att hitta någonstans vid Check-in, så jag fick efter mycket om och men gå till Ticket Office för att reda ut vad fan som stod på. Det visade sig att betalningen inte hade gått igenom, trots att jag hade fått bekräftelse på min bokning. Så jag var tvungen att betala nu istället, men mitt kort vägrade (samma problem som när jag bokade, antagligen). Här började jag bli lite stressad, men som tur var kom Lilian till min räddning och kunde betala det åt mig. Vad skulle jag ha gjort utan henne? Det orkar jag inte ens tänka på…

Nu har i alla fall skolan börjat för min det, och första lektionen idag bjöd på en fet inlämningsuppgift till på måndag, så jag har nog inga problem att vara sysselsatt under resten av hösten… Kul blir det i alla fall!

Äntligen!

Äntligen hittade jag tillbaka. Bara för att direkt tryckas ner igen…

Medel-SM var ett stort steg framåt. Tekniskt var kvalet bra, och finalen ganska dålig, och fysiskt halvkasst på både kval och final. Men något fanns där, som inte har funnits sedan i våras:

Glädjen!

Innan start på finalen pirrade det i magen, precis som det ska göra. I bussen från parkeringen till samlingsplatsen satt jag och log hela vägen. SM! Fy fan vad roligt!
Jag har, som tidigare nämnts ett otal gånger, haft problem med motivationen efter att jag inte blev uttagen  till VM. Detta kan tyckas vara konstigt, eftersom ”revanschlusta” och ”jävlaranamma” ska vara de bästa kryddorna för motivation. Men så är det inte för mig. Revanschlusta fungerar skitdåligt för mig. Det lyfter mig inte, utan det kväver mig istället. Det jag behöver är glädjen.  Och plötsligt så fanns den där igen. Och jag kände att: nu är jag redo att prestera.

Nu gick det inte riktigt så bra som jag hade hoppats, men sådant händer. Jag hamnade lite ur balans redan till ettan, och hade sedan svårt att hitta tillbaka. En sådär prestation och ett sådär resultat. Men det gjorde inte så mycket. För glädjen var tillbaka!

Karta, kval
Resultat, kval
Karta, final
Resultat, final 

Sedan var det stafett som stod på programmet. Laget gjorde ingen kanoninsats, men jag gjorde däremot ett bra lopp. Plockade 28 platser på sistasträckan, och avslutande med en riktigt bra spurt.

Karta
Resultat

Men just när glädjen kom tillbaka blev det ännu en kalldusch: Ingen världscup. FAN!

Jag är såklart väldigt besviken över uttagningen, men förstår den samtidigt. Däremot tycker jag att jag förtjänar en chans. Jag har inte levererat som jag ska under sommaren och hösten, jag vet. Men nu är jag på väg tillbaka. Jag är femte svensk i världscupen, trots att jag inte sprang VM, och jag har ett bra utgångsläge till en placering topp 15. Något som jag nu alltså inte får chansen utnyttja…

Långt var det. Och hårt. Riktigt roligt, helt enkelt.

Jag är fortfarande inte riktigt där jag vill vara i fysisk form, men det är ändå bättre än vad det har varit hela sommaren. Nu är det inte bra, istället för dåligt, som det varit sedan i våras. Jag gjorde ett stabilt kval-lopp (karta) och tog mig enkelt till final.

Väl där kände jag att musten sögs ur benen väldigt fort, och jag orkade inte riktigt ha det flyt som jag brukar ha. Jag tycker ändå att jag genomförde ett helt OK lopp (jag tog till och med ett extremt runtvägval till 11:an – jag tappade inte mycket tid, men sparade mycket kraft på det vägvalet. Skogen var tuff!), även om jag inte riktigt orkade de sista 20 minuterna. Jag hade hoppats på topp 10, och kanske till och med att kunna utmana om en medalj. Nu blev det inte riktigt så, men jag är ändå ganska nöjd. Och jag var ju inte ensam om att inte riktigt orka hela vägen…

Karta
Resultat
GPS-tracking
Vägvalsanalys från World of O 

Och sist men inte minst ett litet bildspel som visar hur roligt man kan ha det efter 1:52:49 respektive 2:15:28 i skogen: