Granada, dag 6: Väggen

Idag har jag för första gången i mitt liv varit nära Väggen. Vi körde ett cykelpass, och det är jag inte så van vid. De andra killarna hetsade på utav bara helvete, och jag fick slita från första början. Jag var inte lika stark uppför, och jag vågade inte stå på lika mycket utför, så det var tufft. Dessutom hade jag en rätt värdelös cykel, med dämpad framgaffel vilket gjorde det extra tungt på asfaltsvägarna.

Ett tag kom vi ihop med en grupp lite äldre cyklister, men det gick ju inte för sig, så i den första backen la Magnus Jenssen och Christian in ett jätteryck, och vi åkte ifrån dem. (Vi cyklade på ganska taskiga cyklar med gympadojjor, medan cyklisterna hade värsting av allt.) Då fick jag slita.

Efter två timmar i tröskelfart (för mig) var det dags att äta. Då hade vi åkt 46 km. Jag kände mig relativt pigg, men efter någon minut vid matbordet var jag helt sänkt. Jag orkade knappt lyfta maten till munnen, så jag hängde över tallriken och slevade.

Att hoppa upp på cykeln och cykla ytterligare 20 km efter det var ingen vidare idé, så jag ringde efter hjälp och blev hämtad med bil. Jag tror inte att jag hade klarat av att komma hem om jag hade försökt…

Hela eftermiddagen och kvällen har jag varit i en lite bubbla och jag har fått kämpa vad jag än ska göra… Jag tar en välbehövlig sovmorgon imorgon så att jag inte tar slut då också…