Two Bronze Medals // Två bronsmedaljer

This text was published in the Swedish O-magazine Skogssport nr 9 on the 10th of November 2014. The original Swedish version can be read below.

Orienteering wise, this year has easily been my best so far, with several victories and goldmedals to bring home during the season. I have won the Swedish Silva League, I have won the two individual Swedish Championships I’ve run, and I have come home from both EOC and WOC with a relay gold medal. But despite all these victories, my most emotional o-memories from the year are two bronze medals, one of which I wasn’t even involved in.

The first one was in Portugal in April. I had failed miserably on the middle distance, my only individual race, where I lost all chances for a medal by swimming through an ocean of blackberry thorns. I remember hearing the commentating from the arena: ”And now we are waiting for Gustav Bergman, in the fight for the medals! He is on his way to the last control!”, and I though: No. I’m not. I’m completely stuck in this fucking thicket, I am not making any progress at all. But eventually I found myself on the other side, bloody and ragged, but nowhere close to the medals.

The day after were a lot more fun. Long distance (which had been completely re-organised with new courses, since the map had leaked on the internet the day before), and I wasn’t on the start line, since I wanted to save myself for the relay. The swedes obviously ran well without me, and Fredrik Johansson had the lead in the finish, with only 3 runners left in the forest with a chance to beat him. Fredrik was nervous. This had been his main goal during all of the winter training, and I must say that I am very impressed with his dedication and determination towards EOC. All training hours, all 20+ km sessions in competition speed, specifically focused to this one race, the EOC long distance the 15th of April. And here we were, standing on a field in southern Portugal, waiting. I was nervous too, a lot more than when I am competing myself, and when it finally was decided that the race was going to be good enough for a bronze medal, were neither Fredrik, me, nor anyone standing there together at the arena, able to hold our tears back. What an effort! And even though Fredrik and me, together with Jonas Leandersson, won the relay the next day, this is my best memory from the EOC-week. The best o-memory from the whole spring.

But there is one memory that for me is even better. Another bronze medal, but this time I was in the team that won it. When I think about it now, it almost feels too good to be true, like a fairy tale. But this fairy tale doesn’t take place in souther Europe, but in a field in Siggefora, Uppland. It is the Swedish Relay Championships, and OK Ravinen’s first team in the men’s class is having some trouble. Me and my brother Kalle had both been bothered with injuries, me with pack pain to and from during the whole summer, and Kalle with a torn meniscus, which meant he hadn’t been able to train as much as he would have wanted. In the team was also Martin Lindskog, first year in M40, who has run the first leg for Ravinen a thousand times, and of course this year as well. In 2013, we finished 8th with the same team, and we were super happy with that result. Beforehand we where hoping for something like that again this year, if we did well, but we felt a little bit insecure due to our injuries.

I don’t really understand how, but somehow I was able to cross the finsih line as 3rd, and we got to stand together on the podium and recieve our SM-medals, Martin’s and Kalle’s first, and my clearly best so far. Because even if I have won several Swedish and two International Championship gold medals as a senior, there is nothing that can compare to this. We have worked together for so many years to get here. To get to share this bronze medal with Martin and Kalle, that beats everything.

 

Den svenska versionen,  publicerad i Skogssport nr 9 den 10 november 2014:

Det här året har varit mitt klart bästa hittills som orienterare, med flera guldmedaljer och segrar under säsongen. Jag har vunnit Silva League, jag har vunnit båda de två individuella SM-tävlingar jag har startat i, jag har kommit hem från både EM och VM med en guldmedalj i stafett. Men ändå är det två bronsmedaljer som har berört mig allra mest under året, varav den ena jag inte ens var inblandad i.

Den första var nere i Portugal i april. Jag själv misslyckades rejält på medeldistansen, den enda individuella distansen jag sprang, där jag gav bort alla medaljchanser genom att simma genom ett hav av björnbärssnår precis på slutet. Jag minns att jag hörde speakern ropa ut ”And now we are waiting for Gustav Bergman, in the fight for the medals! He is on his way to the last control!”, varpå jag tänkte: Nej. Det är jag inte. Jag sitter helt fast i det här jävla buskaget, jag tar mig inte framåt över huvud taget. Men till slut kom jag ut, helt sönderriven, men långt utanför medaljstriden.

Desto roligare var det dagen efter. Långdistans (som hade fått läggas om helt på grund av att kartorna hade läckt ut på internet dagen innan), och jag stod bredvid som publik, eftersom jag ville vara i mitt allra bästa slag på stafetten. Svenskarna sprang så klart bra även utan mig på startlinjen, och Fredrik Johansson var i ledningen vid målgång, med 3 löpare kvar i skogen med chans att peta ner honom. Fredrik var nervös. Det här var det han siktat på under hela vintern, och jag måste säga att jag är väldigt imponerad av hans dedikation och målmedvetenhet in mot EM. Alla timmar han lagt ner, alla snabbdistanspass på över 20 km, specifikt anpassade mot ett enda lopp, EM-långdistansen den 15:e april. Och nu stod vi alltså där på ett gärde i södra Portugal och väntade. Jag var också nervös, sjukt mycket mer än när jag själv tävlar, och när det till slut stod klart att det räckte till ett brons kunde varken jag, Fredrik, eller någon annan av de som stod där tillsammans på arenan hålla tillbaka tårarna. Vilken insats! Och trots att jag och Fredrik, tillsammans med Jonas Leandersson, tog guld i stafetten dagen efter är det här mitt klart bästa minne från EM-veckan. Mitt klart bästa minne från hela våren.

Men det finns en sak som för mig slår ännu högre. Ytterligare en bronsmedalj, men den här gången var jag med i laget som tog den. När jag tänker på det nu i efterhand känns det för bra för att vara sant, nästan som en saga. Den här sagan utspelar sig inte någonstans nere i södra Europa, utan på en åker i Siggefora. Det är Stafett-SM, och OK Ravinens lag har haft lite problem. Jag och min bror Kalle hade både dragits med skador, jag med ryggproblem sedan i början av juni, och Kalle med en trasig menisk, som gjort att han inte kunnat träna alls så mycket som han hade velat. Med i laget var också Martin Lindskog, nybliven H40 som sprungit förstasträckan sjuttioelva gånger för Ravinen, så också i år. 2013 kom vi 8:a med samma lag, och det var så sjukt kul, vi var supernöjda med det resultatet. På förhand trodde vi att vi kanske kunde komma på en liknande placering i år, om vi gick bra, men det kändes lite osäkert på grund av de skadeproblem vi dragits med.

Jag förstår inte riktigt hur vi lyckades, men till slut kunde jag korsa mållinjen som 3:a, och tillsammans fick vi sedan stå på prispallen och ta emot våra SM-medaljer, Martins och Kalles första, och min hittills bästa. För även om jag har vunnit flera individuella SM-guld och två internationella guldmedaljer på seniornivå, finns det inget som kan mäta sig med det här. Vi har jobbat tillsammans i så många år för att komma hit. Att få dela det här bronset med Martin och Kalle, det slår allt.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>