Äntligen! (SM-helg 2)

Äntligen!

Äntligen hittade jag tillbaka. Bara för att direkt tryckas ner igen…

Medel-SM var ett stort steg framåt. Tekniskt var kvalet bra, och finalen ganska dålig, och fysiskt halvkasst på både kval och final. Men något fanns där, som inte har funnits sedan i våras:

Glädjen!

Innan start på finalen pirrade det i magen, precis som det ska göra. I bussen från parkeringen till samlingsplatsen satt jag och log hela vägen. SM! Fy fan vad roligt!
Jag har, som tidigare nämnts ett otal gånger, haft problem med motivationen efter att jag inte blev uttagen  till VM. Detta kan tyckas vara konstigt, eftersom ”revanschlusta” och ”jävlaranamma” ska vara de bästa kryddorna för motivation. Men så är det inte för mig. Revanschlusta fungerar skitdåligt för mig. Det lyfter mig inte, utan det kväver mig istället. Det jag behöver är glädjen.  Och plötsligt så fanns den där igen. Och jag kände att: nu är jag redo att prestera.

Nu gick det inte riktigt så bra som jag hade hoppats, men sådant händer. Jag hamnade lite ur balans redan till ettan, och hade sedan svårt att hitta tillbaka. En sådär prestation och ett sådär resultat. Men det gjorde inte så mycket. För glädjen var tillbaka!

Karta, kval
Resultat, kval
Karta, final
Resultat, final 

Sedan var det stafett som stod på programmet. Laget gjorde ingen kanoninsats, men jag gjorde däremot ett bra lopp. Plockade 28 platser på sistasträckan, och avslutande med en riktigt bra spurt.

Karta
Resultat

Men just när glädjen kom tillbaka blev det ännu en kalldusch: Ingen världscup. FAN!

Jag är såklart väldigt besviken över uttagningen, men förstår den samtidigt. Däremot tycker jag att jag förtjänar en chans. Jag har inte levererat som jag ska under sommaren och hösten, jag vet. Men nu är jag på väg tillbaka. Jag är femte svensk i världscupen, trots att jag inte sprang VM, och jag har ett bra utgångsläge till en placering topp 15. Något som jag nu alltså inte får chansen utnyttja…