Senior

Nu är juniortiden för min del slut. Jag ska försöka summera upp mina fyra år lite kort, med  fokus på 2010 och sedan blicka lite framåt mot min seniortid!

2007 började inte så bra. Efter att ha åkt på en sväng mycoplasma som sedan utvecklades till lunginflammation hösten 2006 kunde jag under den vintern inte träna på två månader (!). Så fort jag rörde på mig började jag hosta så mycket att jag kräktes. Inte roligt. Och när jag väl hade kommit igång med träningen slog jag i mitt knä två gånger om som gjorde att jag inte kunde träna på ytterligare några veckor.
Framemot påsk fick jag en inflammation i en sena i foten, men kunde trots det springa Natt-SM, och gjorde ett bra lopp. Till min stora förvåning kom jag trea, trots att jag hade behövt stå still i skogen och stretcha bort min kramp i ena vaden.
Resten av året gick OK, med stabila insatser på alla SM-tävlingar och en tredjeplats på O-ringen, bara 6 sekunder från totalsegern. Klart över förväntan med tanke på den grundträningsperioden jag hade…

2008 hade jag en fin träningsvinter, och sprang bra på J-cuperna på våren. Riktigt bra. Så bra att Ismo och Anneli började bli intresserade. Och när jag sedan kom 5-5-6 på JVM-testerna (som jag i början av året inte ens tänkt att

springa, eftersom JVM inte ens fanns i tankarna) med ganska dåliga lopp, ringde Ismo och sa att jag var uttagen till JVM.
På grund av att jag inte hade planerat inför JVM, så kom jag ganska oförberedd. Den fysiska formen saknades, men kul var det ju, och jag gjorde riktigt stabila lopp på både sprint och medel där jag slutade 9a respektive 10a (och då var jag 10a som femte bästa svensk…).
Lången blev inte riktigt som jag tänkt mig. Ett dåligt lopp, och sedan klev jag ner i en spricka i berget och smällde i smalbenet så mycket att jag inte kunde fortsätta… Trist, så klart. Även stafetten blev lite av ett bottennapp där jag sprang sträcka två i lag två.
Resten av året artade sig fint med ett brons på Lång-SM, snabbast på sistasträckan på stafett-SM men framför allt: Seger på Medel-SM. Ett bra lopp, och det första riktiga beviset på att när jag hittar det riktiga flytet har de andra det svårt. Trots ca 1 minut missat vann jag ganska överlägset (hade dessutom klart bättre km-tid än Öberg som vann H21 ännu mer överlägset än vad jag gjorde).

2009 blev ett riktigt bra år. Seger på alla tre stora långdistanser: Nordiska mästerskapen, Junior-VM och SM.

Dessutom silver i NOM-stafetten (efter att ha sprungit snabbast av alla på sträcka två), och guld i JVM-stafetten, där jag avgjorde på sistasträckan mot Martin Hubmann (sprang i kapp och förbi). Mer om JVM-lång-guldet finns här. Seger på även medel-SM, och en andraplats totalt i J-cupen. Kartor: NOM-lång. JVM-lång. JVM-stafett, del 1. Del 2. Medel-SM. Lång-SM, del 1. Del 2.

2010 har inte riktigt levt upp till 2009. Visserligen blev det fortsatt stabila resultat på våren, med bland annat guld på Ultralång-SM (karta), och silver på Natt-SM, och när JVM var på ingång kändes det riktigt bra!
Tyvärr, gick det inte vägen. Jag fick TWAR (odiagnosticerad, men högst sannolikt), vilket störde min fysiska form under JVM: Sprinten var helt OK, men under lången gick jag totalt in i väggen, och kämpade mig runt utan någon större kraft i varken huvudet eller benen. Medeln var OK, men under stafetten kände jag återigen att något var fel. Jävla helvete. Nu blev det ju ett silver på stafetten, vilket var jättekul, men nog hade vi siktet inställt på guld…
Direkt efter JVM blev jag sjuk, och kunde inte träna på ett bra tag. När väl SM kom hade jag lite problem med att motivera mig till 100%. Det var som att luften gick ur mig kring JVM, och jag kämpade hela hösten för att kommatillbaka till flytet. Silver på Lång-SM, vilket var riktigt kul, men ändå inte riktigt den där fullträffen, varken på Euromeeting, SM eller j-cuperna. När året drog mot sitt slut var det dags för J-cupsfinal. Jag hade allt i mina egna händer: Om jag vann skulle jag även vinna totalt. Efter en katastrofal inledning hittade jag äntligen tillbaka till flytet jag saknat under i princip hela året, och då är det inget snack om vem som springer fortast. Läs mer här.

Nästa år blir jag senior, vilket är oerhört inspirerande. Jag är helt övertygad om att mina bästa lopp räcker till även i seniorklassen, att när jag hittar det där flytet är det få i världen, juniorer som seniorer, som kan rå på mig. Fysiskt har jag så klart en del kvar att hämta, men det kommer med åren. Men redan nästa år tänker jag springa bra, så det finns väl bara en sak att säga:

Akta er, gubbar. För nu är Gustav Bergman senior.