En riktig naturupplevelse

Efter O-ringen åkte jag inte hemåt, utan fortsatte norrut, tillsammans med Anette och hennes familj till Åre. Jag har, som jag tidigare skrivit här, haft lite problem med motivationen sedan VM-uttagningen, och det hjälper väldigt att ha lite vackra vyer och en inte slutsprungen karta och du ska motivera dig till att sticka ut på två pass om dagen.

Gårdagens förmiddagspass blev något utöver det vanliga. Jag sprang en fin långsträcksträning på en 20 år gammal karta (men den är fortfarande riktigt bra!), och fick en riktig naturupplevelse. Strax innan första kontrollen såg jag två älgar klafsandes i myren. Det var kanske inget jättespeciellt, jag har sett älg många gånger tidigare, men det är ändå mäktigt att komma nära skogen konung!

Men det var senare, på väg till tvåan, som det riktiga upplevelsen började. Jag hade redan efter några minuters löpning sett en rovfågel på avstånd, men när jag nu kom ut på en led som jag skulle springa i några hundra meter hörde jag ett skri ovanifrån och där uppe flög en, nej två, duvhökar. Åtminstone tror jag att det var duvhökar, jag har kollat i en fågelbok och det var det som verkade stämma bäst.
Hur som helst var duvhökarna inte vänligt sinnade. De verkade riktigt förbannade till och med. Till en början njöt jag av synen av de två rovfåglarna, men sedan började de cirkla över mig, och jag började bli lite nervös. Plötsligt gjorde den ena fågeln ett utfall och störtdök mot mig. Jag tog ett steg mot den, viftade med armarna och skrek för att visa att jag inte bara var att leka med, och då avbröt höken attacken, 1½ meter ifrån mig. Så här fortsatte det, och de turades om med att attackera, och jag försvarade mig genom att se orädd ut. Samtidigt började jag springa allt fortare, eftersom jag var rätt nervös, och trodde flera gånger att nu har jag kommit ifrån dem, de är inte intresserade längre, när plötsligt en dök mot mig igen.
Först efter 300 meter blev jag lämnad ifred, med hjärtat bultandes. Sällan har jag känt mig närmare naturen än så här. Men det var inte slut än på naturupplevelserna, för bara några minuter senare, vid en grund fjällbäck, träffade jag en liten orädd lämmel. Han ställde sig i bäcken och avvaktade vad jag skulle göra. När jag sedan tog ett steg framåt gjorde han ett utfall, visade tänderna och skrek. En riktigt modig rackare, som garanterad hade tagit upp striden mot mig som väger 700 gånger mer. Nu behövde han inte det, utan jag gav mig och rundade på ett säkert avstånd.

Avslutningsvis är det bara en sak jag vill förtydliga. Det är några som har reagerat över det jag tidigare skrivit här angående VM och VM-uttagningen, och inte tyckt om det de sett. Jag kan bara beklaga att några har tolkat mig på det sättet ni har gjort, något som jag inte alls hade tänkt mig, och vill bara förtydliga några saker:
Ja, jag är besviken över att jag inte blev uttagen till någon distans på VM.
Ja, jag hoppas fortfarande på att få springa.
MEN, jag är reserv, och det är 7 killar som i nuläget förbereder sig mer än jag inför VM, och så kommer det förbli om inget oförutsett händer. Då är jag redo att hoppa in, men fram tills dess stöttar jag självklart VM-truppen fullt ut. Inget snack om den saken.

Nu kommer jag inte att skriva något mer om den här saken här, men om det är någon som undrar något är ni mer än välkomna att höra av er. Nu slutar den här nyheten, för jag ska ut och bestiga Åreskutan innan lunch.